”Åka runt och fylla år”

Känslan av att sträcka upp armarna i luften under den anrika portalen där texten lyder”I fädrens spår, mot framtids segrar” var helt fantastisk. Jag vet att minst 2 ur vår starka 7 små Moranissepojkar stora trupp fällde ett par tårar av välbehag och lycka. Känslorna kunde inte hejdas. Inte jag dock, herregud. Workingclasshero. Göteborgare med snickaranor. Gammel postiljon har väl varit med förr…….

Att visualiera är enormt effektivt för att på bästa sätt förbereda sig. Hjärnan är så uppbyggd att den inte skiljer på verklighet och fantasi. Vi kan med andra ord förbereda oss på allt genom att i förväg tänka igenom situationen vi skall befinna oss i. Mata in positiva intryck, mata in påverkansfaktorer, mata in handlingsalternativ. Gör vi det känns det som vi vart här förut och vi har lättare att ta beslut och även njuta av stunden.

När jag genom mina år tänkt mig ett Vasalopp är det exakt på pricken det som hände den 4 mars 2012. Folkfest utan dess like. Dalmasar o Dalkullor måste vara världens trevligaste folkslag. Det grillades efter spåret, det hejades, det sjöngs, det delades ut mat o dryck och det delades ut värme. Spåren var kanon. Vädret sagolikt. Föret rekordsnabbt och banan var låååååååååång! Den kändes nästan som jag åkte runt och fyllde år som den gode ishockeyexperten Niklas Wikegård en gång sa när några spelare åkte runt i rinken och njöt av livet och liksom hade glömt bort att det var en match.

Karin Boye sa en gång. -Det är vägen till målet som är mödan värd! Jag har använt detta citat tidigare och gör det återigen. När jag nu ser tillbaka förstår jag hur rätt Karin verkligen har. Utan mina 8 MoraNissekompisar hade detta inte blivit som det blev. Utan den härliga support vi fick hade detta inte heller blivit som det blev.

Under året har det pratats Vasalopp så en del nästan fått fnatt, tack alla för att ni orkat stå ut. Under de sista förberedelserna har det varit hur kul som helst att få alla glada hejarop och  pushar från alla håll och kanter. Facebook, mail, sms, till och med det något gammalmodiga telefonsamtalet har figurerat. När jag sedan fick ett meddelande på jumbotronen från min kära familj under själva Vasaloppet kände jag att stödet kunde föra mig precis hur lång eller högt som helst. Det var också väldigt roligt att efteråt höra hur många som följt oss de 9 låååååånga milen via appar, datorer och sms. När Kennet som sista man av oss gick i mål spelade arrangörerna inte helt oväntat ”När vi gräver guld i USA”. Efter att ha hört intresset här hemma kändes det verkligen som vi alla 9 grävt guld, vart fall i (OR) SA.

Sedan har vi  då vår lilla 9 grupp som anmälde sig till detta anrika spektakel en dag i april förra året. Lars S tog ganska snabbt ett beslut om att hoppa av detta år, vad som händer framöver får vi se.

Niklas har stor del i detta: Det var Niklas som verkligen såg till att denna resa blev de facto. Niklas var den som ville mest. Spindeln i nätet. Vi hade många samtal om upplägg, träning, mtrl ja det mesta. Tyvärr gick hälsenan av inte bara 1 utan 2 ggr. Det härliga var hans inställning. När hälsenen gick av första gången i december sa doktorn att Niklas kan börja Rehabträna den 1 mars. Då sa Niklas, – Bra då kan jag Rehabträna 9 mil mellan Sälen och Mora, fullt allvarlig. Doktorn titta på honom, skakade på huvet och gick ut. Niklas fru Gittan tittade också på honom, skakade på huvet och sa. – Du e fan dum i huvet och gick ut……..

Vi övriga har också en del minnen att behålla. När jag och Ole åkte höstrullen (42 km rullskidetävling). Bland det värsta jag varit med om faktiskt. Där njöt jag inte. Min mentala träning funkade inte här. Jag hade ingen motivation och där var rätt man verkligen på fel plats.

När jag, Kiruna-Mattis, Claes och Janne åkte Ulricehamnsloppet 42 km. Oj, vad tungt det var. Upp och Ner utan spår, tufft men lärorikt. Alla ursäkter jag och Mattias haft när Ole ville ut och träna. Lärt känna Janne. Världen bäste skidåkarbrottare, vilken vilja. Nu är han nära att ge sig på klassikern. Claes uppryckning från U-hamnsloppet till Vasaloppet är fantastisk. Chrille denne ikon för 46 åringar, vilket praktexemplar. Trots ringa skidåkarerfarenhet smäller han in en kanontid. Köpt rullskidor (trodde jag aldrig) via facebook av en gammal skolkompis som jag inte träffat på 20 år. Vallakvällar med Mattias och Ole där vi ett tag nästan trodde att vi kunde valla… Kennet denne fantastiskt positiva människa. Trots att efter 11 h och 5 minuters slit i spåren med stukad tumme, ingen fästvalla, taskig teknik komma in i mål och det första han säger inför horder av media – Jag njöt hela loppet. Detta var något han verkligen peppade oss andra med dagarna innan, hela tiden dag o kväll.

När vi sedan kom hem hade min kära fru gjort en underbar Vasaloppstårta med alla blåbärskontroller. Det bjöds på champagne och glada barn. När jag då äntrade entren hemma och möttes av detta kunde inte ens den gamle brevbäraren hålla tillbaka längre. Tårarna rann nedför kinderna och allt liksom bara släppte. Hur gott är det inte att nå sitt mål och att samtidigt njuta på vägen dit. Att sedan få njuta av lagrarna med nära och kära är näst intill obeskrivligt.

Vad händer nu då? säger många. Nja, jag har helt klart för mig vad som väntar men det håller jag för mig själv en stund till. Just idag och en tid framöver skall jag bara åka runt och fylla år!

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *