Ingeting är omöjligt när vi talar om framtiden. Ord som väger tungt för mig. Härliga bokstäver, mysiga ord, underbar mening och en fantastisk innebörd. Allt är möjligt i framtiden, WOW. ”No limit”. Drömmar blir verklighet. Du avgör ditt eget resultat.
Något som jag starkt lever efter är ”lev som du lär, det är då det du säger blir trovärdigt”. Så länge det är ord förändras ingenting, det är genom handling vi utvecklas och skapar en bättre värld.
Ibland önskar jag att jag ibland tänkte lite annorlunda och att jag ibland kanske tänkte efter lite före ett stort avgörande beslut. Denna gång rör det sig om något av det svenskaste vi har, nämligen Vasaloppet! Min erfarenhet av längdskidor har jag från TVns värld. Jag älskar att sitta och titta på VM 5 milen, sätta upp resultaten i tidningarnas kolumner efter 3 km 7 km osv……….. (Kommer ni ihåg dem?) Plötsligt somnade man till framför tvn för att lite senare vakna till och se när Niklas Jonsson, Sven-Åke Lundbäck eller någon annan gick in i väggen och varje stavtag smärtade lika mycket i den deltagande som i hela nationens själ om det var stafett det gällde. (Varför körs dagens femmil med masstart?)
I april bestämde jag mig i vart fall för att köra Vasaloppet. Ett riktigt tufft mål, då förutom erfarenheten ovan består i 2 km bambiskidåkning med svärfars laggar för 3 år sedan. Då räknar jag inte in turistskidsäsongen -76 i Sjusjön, Lillehammer.
Har man uppsatta mål är det också bra med delmål på vägen. Det första var att köpa ett par rullskidor, check! Det andra var att lära sig hålla balansen, halvcheck! Det tredje var att få några mil på nacken, check! Det fjärde att vara med i ett lopp så jag hade något att träna inför som peppade mig, check. Det femte och bland det tuffaste jag gjort genom åren, att genomföra loppet, CCCCHHHHEEEECK!
Vi samlades i Ulriceham första helgen i oktober för att bege oss till Borås via den gamla banvallen. Jag hade fått infon att det var en bra bana väldigt platt och fina vyer. Glada i hågen ställde vi oss där, Ole och jag tillsammans med drygt 100 entusiastiska löpare. När vi stod där på startlinjen blev vi studerade och folk log lite i mjugg. En liten kille pekade på oss och frågade sin mamma. – Varför har de där gubbarna benskydd och armbågsskydd? De anda löparna smålog lite framför oss och skrattade högt bakom oss. Det visade sig att detta var visst en elittävling och inte en motionärstävling.
Starten gick och nu gick det undan, det svischade ordentligt om oss och efter tre kilometer fick jag släppa min sista livlina nämligen Ole. – Han frågade något försiktigt men mycket väl menat om det var OK att han ökade lite. Efter det syntes inga andra åkare till på denna resa mot Borås. Då skall man veta att raksträckorna var uppemot 4-5 km långa och även om jag har svårt att se på nära håll nuförtiden ser jag förträffligt på just 2-3 km avstånd. Jag såg verkligen ingen. Inte ens åskådare, de hade försvunnit när jag kom farande.
Efter 13 km stapplade jag mig in till första vätskekontrollen. Där var det 2 damer som verkligen var snälla. Undrade hur jag mådde och serverade bulle och varm saft. De peppade mig oerhört och tyckte det var jättestarkt att ställa upp i denna elittävling efter sammanlagt ca 8 mil träning. När jag sedan åkte därifrån stod det 4 äldre herrar lite längre bort. Nu kände jag mig stärkt och tog i lite extra inför publiken. Då hör jag en basröst på äkta göteborgska. – Dö, akta så du inte blir omkörd…. De övriga 3 tyckte detta var hur kul som helst och sparade inte på skrattet.
Jag stakar vidare med humöret på topp. Efter 2 mil hade jag hört att det går lite uppför. LITE. I en dryg mil går det äckligt lite men alldeles bestämt uppför. Motvind givetvis och efter att jag stakat i mitt tycke en halvdag uppför på samma raksträcka är all min mentala träning förgäves. Jag skriker ut min vrede i min ensamhet samtidigt som min stav fastnar på ena skidan och jag gör en vurpa likt Hans Enn gjorde på sin tid när han försökte tjuvstarta i paralellslalom. Något som var bra med denna tävling var i vart fall att ingen såg detta. Alldeles ensam på banvallen pallrar jag mig upp på mycket trötta ben. Lägger mig ned för att titta på banvallen om jag tänker fel eller om det verkligen kan luta uppför precis hela tiden. Då tänker jag för första gången på Salem El Fakirs härliga text. Jag bestämmer mig för att tänka rätt. Jag har siktat mot ett mål. Något jag alltid velat göra, något som jag bestämde när jag 8 år gammal följde med pappa för att titta LIVE på starten i Sälen. Senare framför TVn såg beundrat hur alla kämpade sig igenom denna klassiska tillställning. I better keep on walking.
Ja kommer in till sista vätskestationen. 1.2 mil kvar. Jädrar, detta klarar jag nog tänker jag. I ryggslutet verkar det bestämt som någon placerat 3 st skarpa knivar som känns i varje stavtag. Fötterna går inte att röra pga jag inte rört dem den senaste dryga 2 timmarna. Annars är det ok, vet också att det blir lite nerför i slutet. När jag lämnar vätskestationen står Borås tidning där, givetvis en fotgraf. Jag ler lite mot kameran och säger. – Det fattades bara det, trodde ingen skulle få reda på att jag var med. Då svarar han. – Du var den ende jag lyckades få med på bild utan farten gjorde bilden suddig…. Återigen står några äldre damer och herrar jämte och garvar.
Sedan var det bara att bita ihop. Sista milen var tuff men nu kände jag verkligen att min mental träning hjälpte. Salems text gick i huvudet och målbilden var helt klar, jag visste att jag skulle få en riktigt fin tunnbrödsrulle med kaffe vid målgång. Jag visste också att jag direkt skulle lägga i på facebook att loppet var genomfört och jag visste att hejaropen skulle hagla både längs banan i slutet och framförallt från vännerna på facebook. Det är ju så viktigt att få det där lilla berömmet. Vad vi än gör vill vi ha beröm för det. Ibland är vi rädda för att ge för mycket beröm. Glöm det, vi får aldrig nog med beröm. När vi gör misstag vet vi det själva, det är inte alltid nödvändigt att påpeka alla misstag, det är bättre att istället se det positiva, fokusera på det och ge BERÖM! Det utvecklar oss, det sporrar oss och ta nästa steg och nästa osv……..
NU svängde jag in på målområdet. Jag hade målat upp en bild av när folk stod bakom avspärrningarna, jublande och applåderande bar mig fram den sista kilometern. När jag svänger in mot idrottsplatsen och målgången får jag väja för en bil. Arrangörerna har tagit bort avspärrningen på körbanan i tron att alla deltagare som var kvar i loppet tagit sig imål. Av tältet där deltagare fått macka o fika är det endast ställningen kvar. Då hör jag i ljudanläggningen. OJoj, här kommer det en tapper löpare till. Låt oss klappa fram honom de sista metrarna. Nr … Magnus Lovell, stort Grattis. De som står och jublar är Ole samt damen som är ansvarig för fikat. Gissa om den tunnbrödsrullen smakade. Den var precis som jag föreställt mig. Sedan fick jag massor av ovationer på facebook och hemma på gatan.
Nu är jag ett steg närmare mitt mål i Mora. I och med mitt delmål vet jag nu att jag klarar 42 km på rullskidor när som helst. Nästa delmål är att köpa skidor, check. Sedan att lära mig åka skidor, sedan att åka ett lopp på Chalmers golfbana som är dryga 5 mil långt. Efter det vet jag att jag är redo min uppgift.
När jag sedan satte mig i bilen för färd mot hemmet dök det upp en deltagare till. 25 minuter efter mig dök han upp. Jag hoppade (så som man kan hoppa, efter att en elefant hoppar 17 gånger på ens kropp.) ut från bilen, fram med kameran och sa till honom. – Tack kompis du gjorde min dag. I och med att du dök upp blev jag inte sist…… Är det inte ett litet leende man ser på honom eller är det bara vad jag VILL tro, för jag kände mig lite ”taskig” efteråt. Det är ju inte alltid beska skämt sitter när man är något trött och var jag trött vad var inte han???????????????????
(Tyvärr vet jag ej hans namn)
Det härliga är också att under hela resan dit skall jag försöka leva mina kärnvärden, glädje och engagemang. Det är då jag mår allra bäst, det är då jag presterar allra mest och det är då andra runtomkring mig får det som just de är värda. 100% Magnus.