Det finns inget sen!

Varför skjuta upp det man kan göra idag till imorgon. Ord man ofta säger men många gånger inte handlar efter.

Min senaste månad har varit allt annat än vanlig. Min senaste månad har varit allt annat än munter. Min senaste månad har varit total kaos i både hjärna och hjärta. Den senaste månaden har paradoxalt nog också givit mig perspektiv på tillvaron och konstigt nog också gett mig insikt om tacksamhet.

Livet löper på i 180 km/h. När vardagen äntrar och hjulspåren har en tendens att bli större och större, när dag ut och dag in är densamma. Jag träffar ofta på stressade småbarnsföräldrar på dagis som kommenterar när man slänger ut sig ett. -Hur är läget? – Jodå, ekorrhjulet du vet. Mörkt när man åker, mörkt när man kommer hem…. Hinna det,,, hinner inte det. Tiden för reflektion tas inte riktit tillvara när allt flyter på och man är mitt uppe i livet.

Min tid för reflektion startade för idag exakt en månad sedan. Jag var på en nätverksträff där en deltagare i detta nätverk Marcus berättade om sin dotter Nora och hennes liv som mycket tragiskt slutade i våras. Nora fick cancer. Nora kämpade oerhört in i det sista och det var många tårar som föll när Marcus med djupet i sitt hjärta berättade om hur denna tid kändes och levdes. Både för Nora och hela hennes familj. Det som berörde mig mycket var just att Nora levde in i det sista. Marcus berättade att det fanns inget sen. Vi lever nu, just nu och inte sen.  De levde helt enkelt som att varje dag var den sista dagen. Det fanns inte plats för sen eller några ekorrhjul.

Dagen efter var en lördag. En mycket fin lördag. Min son Hugo skulle ha sitt 4 års kalas för sina kompisar så det var en hel del med att fixa och trixa med innan dessa underbara småknattar skulle inta Trallbanevägen 23. När det var som mest att göra och mycket kvar av bestyren, tänker jag på vad Marcus sade dagen innan. ”Det finns inget sen”, gör det du skall göra nu istället.

Jag tar en paus i mitt fixande. Stannar upp en stund på uppfarten och mmsar min far något som jag ville visa. Något jag var stolt över och något jag ville dela med min kära far. Detta har jag haft förmånen att göra under hela mitt 44 åriga liv. Jag har haft världens bästa pappa. Han har alltid funnits där när jag behövt stöd. Alltid glädjts med mig i glädje. Delat min sorg. Varit oroligt när jag kommit in på fel vägar och visat mig tillbaka på banan. Pushat mig när orken trytit. Varit mitt bollplank vid viktiga beslut. Hjälpt mig i vått och torrt. Helt enkelt min trygghet, stötta och vän.

Jag skickar över bilder skriver några rader och får till svar.

– Grattis och lycka till, är på landet!

2 timmar senare rämnar marken under mina fötter. Pappa är borta. Hans hjärta stannar när han gör det han älskar, på den plats han älskar, nära den människa han älskar. Inget är någonsin sig likt, inget kommer heller bli som tidigare.

Nu har en månad gått sedan det helt ofattbara inträffade. Lite perspektiv har kommit in i tillvaron. Begravningen i fredags var mycket fin. Jag vet att pappa ville ha en ljus begravning och det fick han. Han månade oerhört om sin familj och det var viktigt att hans barnbarn mådde bra. Jag vet att just dessa personer gick starka från både stunden i kyrkan samt minnesstunden med fina minnen av sin farfar / morfar. Saknaden av pappa är fortfarande stor. Ena stunden är allt som vanligt men i den andra gör tomheten och hopplösheten sig påtagligt gällande.

I början av texten nämde jag paradoxalt nog också tacksamhet. När jag var i kyrkan på tacksägelsegudstjänst sade prästen att en konfirmand hade skrivit ned vad livet var för henne. På lappen stod det ”livet är skönt och skört”. Dessa ord har etsat sig fast hos mig. Marcus ord ”det finns inget sen” har etsat sig fast hos mig.

Jag är oerhört tacksam för mitt liv. Min kära familj och mina kära vänner. Jag är också OERHÖRT tacksam att jag under mina 44 år fått ha världens bästa pappa som visat mig vad en god människa är. Han har inte pratat om det, han har agerat efter det. Han har visat mig hur en positiv människa gör andra glada och hur man ställer upp för andra i vått och torrt och han har visat mig hur viktigt trygghet är för att få andra att växa. Det finns inga ord för hur tacksam och stolt jag är över att vara din son Pappa och jag skall göra allt i min makt för att föra detta vidare.

Jag är också tacksam för de ord Marcus gav mig på fredagen dagen innan. ”Det finns inget sen”. Jag fick en sista konversation med min pappa och den är för mig oväderligt och just dessa ord har jag tittat på om och om igen och de ger mig hela tiden ny kraft.

En vecka senare tittar jag på Så mycket bättre och min gamle favorit Magnus Uggla gör en låt. I just stunden jag sitter där är jag inte direkt mottaglig men numer för varje gång jag lyssnar ger det mig en stund med Mig och min far.