Min fru skall springa Göteborgsvarvet. Igår frågade hon mig om vi kunde springa tillsammans en liten runda. Fan Fan Fan Fan. Jocke Thåströms låttext ekar fortfarande i mitt huvud.

När jag var sådär i 10 årsåldern var jag oerhört tävlingsinriktad. ( Måhända har min son ärvt lite av detta då dagisfröken häromdagen kom och sa till mig. -Magnus, det är nog bra om du låter Hugo förlora lite också han har nämligen VÄLDIGT svårt med detta…..) Jag spelade mycket pingis på denna tiden och ALLTID förlorade jag mot min 3 år äldre syster. Gång på gång på gång. Och alltid blev jag lika arg. Jag grät, jag slog sönder racketar, jag svor och skällde på alla runtomkring utom just mig själv för inte var det mitt fel. Mina föräldrar blev lika arga varje gång.

Men jag tränade och tränade och blev faktiskt till slut Härryda- Mästare i pingis och en av de mest lovande i Göteborgsområdet. Att förlora kan också sporra när man väl kommit över den första puckeln och accepterat det hela. Som jag berättat i tidigare noveller är det oerhört bra att köra just ORKA principen. O=Observera. R=Reagera. K=Konstatera. A= Acceptera.

För ett par år sedan fick jag stryk av min syster IGEN. Denna gång i Göteborgsvarvet med     några minuter. Förvånansvärt nog kom jag över detta relativt snabbt. Visst var det lite förnedrande och visst Reagerade jag men acceptansen kom redan på kvällen. Jag sprang ju i vart fall snabbare än min fru…………………

Igår var vi ute som sagt. Efter 4.7 km känner jag en viss skräck rusa genom kroppen. Fan, jag orkar nog inte mer. Första förnedringen är ett faktum. -Du hjärtat, jag måste nog gå en liten sväng. -Ok, säger hon. Jag springer före en liten bit. Hon springer och kommer sedan tillbaka, fortsätter runt mig för att några minuter komma till mig igen. (Hon kör liksom en Ole, vi kallar det när man är så mycket bättre tränad att man liksom förnedrar motståndare genom att cirkla runt eller springa baklänges och fråga hur läget är. Allt gjort i all välmening men kan av mottagare kanske kännas lite ODD. Dock är det ett jättebra sätt att peppa den andra. För varje gång det händer, händer det också något inom mig. FAN FAN FAN FAN, nu jädrar skall här kämpas.

För bara 2 månader sedan kände jag mig bra tränad. Hade klarat Vasaloppet och mådde gott. Jag brukar prata om att när man har bra kompetens i området (i detta fall lika med bra tränad) och hög motivation är vi på topp. För att inte vara nöjda och slå oss till ro behövs då ännu mer utmaning. Själv har jag satt upp klassikern nästa år som mitt personliga mål, men det är så lång fram att jag inte riktigt fattat vidden av spektaklet. Jag skall nu istället sätta upp delmål på vägen så att det blir mer greppbart.

När jag sedan kom hem efter löpturen med min fru och tog mig en iskall öl för att släcka lite av besvikelsen blev jag likt en cigarettfimp än mer nermejad i gruset. Hon gjorde armhävningar samtidigt som jag tog en malt. Då kom Reaktionen igen FAN FAN FAN FAN.

Snart har jag Konstaterat faktum och kanske kanske kanske gå vidare till acceptansen. Det mildrades något av att Camilla sa, vilken bra coach du är. Du fick mig att känna mig stark att jag slog dig, du lade säkert av att springa just för detta, eller! Så vad ni än gör. Säg FAN FAN FAN FAN inget till min fru eller syster heller för den delen om detta.

Och inte nog med detta. När jag nu gick ut på altanen så här morgonen efter uppvaknandet om att det kanske blir lite träning för kroppen ändå framåt sommaren men kanske inte riktigt ännu slås jag av en grannfrusyn vilka är igång med cirkelträning i området. Fan Fan Fan vart skall det här bär hän???? Känner att det just nu är väldigt många som cirklar runt mig i löparbanan. Då känner jag plötsligt känslan från när jag var 10 år igen. Fan nu jäklar skall planen läggas upp med rätt näring och träning.Nästa år skall jag nog också anmäla mig till Göteborgsvarvet och vete tusan om jag inte skall vinna det också. I vart fall över sörran och frugan…