Jag tog ledningen i sista långa uppförsbacken innan målgång och kände mig oerhört stark. Niklas som varit långtidsskadad pga en avsliten hälsena är dock råstark i armar och hela överkroppen och just uppförslut tillsammans med hans styrka i dessa stigningar är en oerhörd tillgång när loppet skall avgöras, detta vet jag när genom att ha studerat skidåkning på TV i hela mitt idrottsintresserade liv. När vi nått halvägs i backen händer något väldigt jobbigt. Niklas går upp jämsides, tittar lite illmarigt på mig och säger, dags att kolla in ryggtavlan mister och susar iväg……. Då händer det!!!!!!!!!!

Under mina coachingar och även under samtal i övrigt hör jag ofta folk säga. -Jag måste intala mig talesättet Good enough. Detta för att inte överarbeta, känna stressen att alltid prestera max. Helt enkelt inte bränna ut sig. Jag har funderat mycket på detta och visst har de rätt. En del blir stressade bara de hör talas om Målsättning, delmål eller prestation. Då kan det vara skönt att tänka Good enough. Likadant tänker jag emellanåt för att inte sätta allför stor press på mig själv. Vid föredrag tänker jag på allas vår Astrid som jag skrivit om ett par gånger i bloggen.-”Har jag bara gjort ett enda barns barndom lite gladare är jag nöjd.” Astrid Lindegren. M a o ”Good Enough”

Efter att ha tränat elitidrott (fotboll) i många år där min kanske största tillgång var min vilja och engagemang. När jag numer är ute och tränar njuter jag, pratar med träningsvänner, njuter av naturen och verkligen fångar stunden. Detta är underbart skönt och verkligen avslappande, energigivande och idèinspirerande. Under min elitträningstid var det ytterst sällan jag fann denna ro att var i nuet. Jag tränade helt enkelt för att kunna prestera bättre. Det är också detta många elitidrottsmän saknat när de väl avslutat sin karriär. -Jag skulle njutit mer av tillfället, hör jag ofta en del av dem säga.

Dock vill de inte ta bort sina prestationer. Hur svårt kan det egentligen vara att kombinera dessa två saker?????

Mitt recept är självkänsla. Att hela tiden söka bekräftelse från yttre faktorer, vänner, tv-publik media, medarbetare eller varför inte sin chef får en att boosta sitt självförtroende och visst är det viktigt. Men det allra viktigaste är hur du känner dig själv innerst inne. Hur nöjd är jag med mig själv och min prestation. Har jag gjort allt jag kunnat eller spelade jag safe? Utmanade jag mig själv och gav mig utanför trygghetszonen? Ställ dig också frågan. Vad är viktigast, feedback från folk runtomkring eller feedback från dig själv? När vi är säkra i oss själva, tror vi på det vi gör. Vi känner oss tillfreds och våra handlingar präglas av säkerhet, lugn och övertygelse.

När Niklas gått om och gett mig den där kommentaren händer något inom mig. Den där tävlingsmänniskan Lovell dyker upp och det var inte igår. Pang säger det och något tar över styrningen av kroppen. Jag hakar på i ryggen och släpper inte en centimeter. När det kommer en liten platå tänker jag instinktivt att detta är min chans. Jag går upp jämsides, ser paniken i herr Hallgrens ögon. Likt gamle goe McEnroe stönar jag så det ekar över Landvetterbygden högre och högre. Jag tänker på Gunde. INGETING ÄR OMÖJLIGT. I sista uppförslutet hör jag den starke komma närmre och närmre. Fullständigt utmattad fläker jag mig över mållinjen och konstaterar att Hallgren är bakom mig. Har inte tid att njuta utan enbart försöka få ner lite luft i lungorna. Ett dygn senare sitter jag här och skriver. Skickade ett sms till förlorare och frågade hur han mådde och fick till svaras. -Skit ner dig, är och tränar… 

Det är just detta som jag nu tycker är det härliga. Tjötet efteråt, retandet och trackandet. Det är ju också det många idrottmän säger att de saknar efteråt. Omklädningsrumstjötet.

Och jag lovar att nu mår jag gott. Massor av endorfiner florerar i kroppen. Visst jag vann, men det är inte det som får mig att må så bra. Jag plockade fram något inom mig som tillhör Magnus Lovell. Jag plockade fram min kämpaglöd, envishet och jävlaranamma. Jag är så oerhört nöjd med mig själv och det gör att jag mår bra. Det hade jag vart oavsett utgången i tävlingen. Jag gjorde helt enkelt mitt bästa. Det hade vart så lätt att lägga av när Niklas gled upp jämsides, för vad gör det egentligen hade jag kunnat säga till mig själv som jag gör så många andra gånger i liknande situationer. Nu gjorde jag inte det, jag plockade fram min potential.

Så kan man lära sig saker om sig själv när pojkar i 45 årsåldern leker.

Att vi 11 pojkar som skall ställa upp i Klassikern 2013 kommer tävla? NEEEEJJDÅÅ vi ställer bara upp för att njuta, ha roligt och hoppas att våra medtävlare får en så bra tid som möjligt…

NOT;………………………..