Vad är det som får oss människor att för det mesta se hinder före möjligheter? Vad är det som påverkar oss att inte våga sätta ned våra skosulor på outforskad mark? Vad är det håller oss kvar fastän vi vill slita oss fria? Vad är som är gör att vi inte alltid säger vår hjärtas mening? Vad är det som gör att vi inte VÅGAR gå vår egen väg, visa solen och rakryggat säga till någon vad JAG egentligen tycker? Vem är det som bestämmer vem som får säga ditten och vem som får säga datten? Varför verkar det som vissa människor FÅR säga saker på ett sätt om andra människor som vissa andra inte kommer i närheten av. Vad är det som gör vissa människor ”populära”? Andra ”hangarounds” och några stackare ”ute”?

Jag säger som Markoolio i låten ”Nostalgi” – Inte fan vet jag, inte fan vet jag!

Häromdagen gick jag till skolan för att hämta min yngsta dotter. De hade hunnit gå till bamba och äta mellanmål så jag satte mig på skolgården i den ljumma indiansommarvinden och njöt så där som bara en småbarnsförälder kan göra då vi kommer på att vi får några minuter att inte göra exakt ingenting!

När jag väl satt där på bänken ser jag oändligt många barn ute på skolgården. Några i grupp som byter bilder, några spelar fotboll, några halvbråkar eller vad de nu gjorde. Så ser jag också en och annan som går alldeles ensam! Min tanke är: Vill de gå själva? Hur kommer det sig att de går där själva? Vad kan vi vuxna göra för att de inte skall gå ensamna, om de nu inte vill det? Och följdfrågan, vill ett barn, en ungdom, en vuxen gå själv dag efter dag som faktiskt ganska ofta händer?

Ibland tycker jag att speciellt vi vuxna försvarar oss med att vi tror att barnet / ungdomen eller grannen vill ha det på detta sätt! Är det så? Återigen dyker Markoolios nostalgiklassiker upp i huvet! – Inte f-n vet j…………………..

Efter skolan är det dags för idrotten. Å visst sjutton är det likadant där. Några bestämmer, några accepterar och andra blir offrade! Och gud nåde den som försöker ändra på inkörda rutiner……….

Och nu säger vi. – Jaaa, det är inte lätt att vara barn / ungdom idag. Faktum är dock att det inte endast är barn och ungdomar som upplever detta. På i stort sett alla företag finns liknande hierarki. I vården. På Posten. I affären och säkert även inom riksdagen, ger jag mig tusan på.

Och nu skiter jag i Markoolios låt!

Nog fan vet jag, nog fan vet jag!

Artur du har svaret

 

Våga trotsa etablissemanget!

Våga gå en väg som inte alla andra tar!

Våga vara dig själv, för det är vad det handlar om!

Och sedan kanske det allra viktigaste för oss föräldrar, kolleger, vänner, svingers. Stötta varandra! När någon gör något utanför trygghetszonen, ge beröm. Vi får aldrig för mycket av beröm. När vi tycker att någon skall finna modet och visa solen lite mer, puscha, puscha, puscha. Ibland är vi rädda att hjälpa till, hur mycket vi skall trycka på, det kan ju gå fel, inte kan väl jag osv.

Mitt svar är magkänsla samt att är hjärtat med och syftet är att stärka personen och inget annat, blir det aldrig för mycket. Och om det nu ändå skulle bli för mycket kan ju personen i fråga alltid säga det! Vips var det hindret borta!

Det är när vi gör saker vi förändrar invanda mönster, invanda beteenden, invanda oegentligheter, invanda hierarkier och skapar en bättre värld.

Nu kommer jag att låta som en feminist och det får jag väl göra då!

Framförallt tycker jag att ni kvinnor skall upp på barrikaderna och höja era röster. Vilka yrken har sämst arbetstid? Vilka yrken har lägst löner? Vilka yrken har mest styrd arbetstid? Vilka yrken har minst konferenser? Vilka yrken har minst förmåner? Vilka yrken har minst golfevents? Vilka yrken har minst säsongsbiljetter till Scandinavium?

Nu är Markoolios klassiker som bortblåst och istället ekar Nationalteaterns ” Hanna från Arlöv” mellan fontanellen och pannloben. Åååååå tjejer, ååååååå tjejer ni måste höja era röster för att höras…………….

Vi behöver alla ta lärdom av våra yngsta medborgare och deras syn på livet där det verkligen är DE som är centrum i universum, enligt dem själva! Efter ca 6 år har de nått en ålder de börjar ta åt sig av alla begränsningar som vi hela tiden förser dem med. -NEJ, hoppa inte därifrån, du skadar dig. – Nej det där klarar du aldrig du är bara 3 år…….

Just detta med att vara universum medelpunkt är så härligt att se.

De flesta morgnar lämnar jag min 3 årige son på dagis. Ibland när jag lämnar är alla ute på gården, både barn och pedagoger. Och varje gång inträffar samma sak.

Hugo springer in genom grinden, ställer sig på den högsta punkten så att alla kan se honom och skriker. – Hallå allihopa nu är jag här……………………..

Jag blir så otroligt glad och känner verkligen inspiration att försöka vara den förälder som hjälper till att coacha min son att behålla den egenskapen. Tänk också om vi kan få fler människor att göra liknande. Vilken utmaning!

Till slut hoppar vi över Markoolio och Nationalteatern. Tankarna, viljan och känslan förenar sig i den gamla slagdängan av Jimmy Cliff. Luta er tillbaka, andas lugnt och erövra världen!