Köra buss i Norge.

När vi känner något inom oss, när vi tänker något specifikt om framtiden, vet vi. När vi känner att något händer inom oss när skriver ner vad vi vill och vart vi skall, vet vi. Det är detta mål och drömmar är till för. Att tända gnistan. Att tända hoppet. När vi vet vart vi skall är det så himla mycket enklare att komma dit vi vill.

För 1 år sedan träffade jag en uppgiven 58 årig herre som just blivit av med sitt jobb. Han hade arbetat på samma ställe i 39 år. Hans tänkta plan var att jobba vidare till pension och sedan bli pensionär.

– Det har inte hänt så mycket här, kanske inte världens roligaste jobb precis, men jag vet vad jag har haft och jag vet jag vad jag fått under mina 39 år här.  Vad skulle jag kunna tillföra någonannanstans? sa han uppgivet!

Då startades coachingen med frågan. – Om du bara fick drömma lite och du själv fick bestämma, vad skulle du vilja göra då?

Efter några idiotförklarande blickar, tjostande och lång tystnad svarade han.

– Då skulle jag jobba med att köra buss. Det har jag alltid velat. Jag skulle vilja köra buss långa resor bl a till Norge och deras fina natur. Jag skulle jobba ca 9 månader om året sedan skulle jag vara i Asien under 3 månader på vintern. 

Jag såg hur det plirade till i ögonen hos honom. Jag såg hoppet tändas, livsglädjen rusade genom kroppen. Kroppshållningen blev totalförändrad och rummet liksom tändes. Sedan hände något igen.

– Men nu är det verklighet. Jag har aldrig kört buss. Det enda jag har i körkort är B och C fast jag har inte kört lastbil på ca 20 år. Och vem vill ha mig, 58 år och arbetat HÄR i 39 år. Jag kan ju ingenting……..

I förra veckan träffade jag honom. Iförd uniform, rak i ryggen och ett leende som gick från öra till öra.

– Magnus, livet är allt rätt fint. Nu har jag tagit CE-körkort. Jag har tagit Busskort. Jag har tagit YKB-buss (Yrkeskompetensbevis). För en månad sedan fick jag jobb som busschaufför för linjetrafik här i stan. Förra veckan körde jag min första linje ensam. När jag hade kört ett tag var bussen tom och allt sköljde över mig. Jag var tvungen att stanna bussen, se mig omkring, nypa mig i armen för att förstå att jag inte drömde. Jag är så himla glad och lycklig att jag vågade satsa så du kan inte ana.

Ett par dagar senare ringde han mig och tillade.

– Dö, Magnus. Nu har jag beställt flygbiljetter till Thailand i slutet av november och när jag kommer hem i mars vet du vad jag skall göra då??

Nej, svarade jag, fast jag egentligen visste.

– Jag skall köra buss till Norge. Inget är klart men det har jag bestämt.

Hur kommer det sig att vi ofta krånglar till saker och ting? Hur kommer det sig att vi så ofta hittar alla hinder till att inte göra det vi verkligen vill?

Varför inte ställa oss samma fråga som den blivande Norgebusschauffören fick!

Om du bara fick drömma lite och du själv fick bestämma, vad skulle du vilja göra då?

Sedan gör vi det som avgör om förändringen skall hända. Vi AGERAR! Vi blir våra egna busschaufförer, vi skapar den framtid som vi vill.

Och på vägen fram stannar vi bussen nyper oss i armen och njuter av detta vårt alldeles egna liv som vi själva skapar och säger till oss själva.

-Jäklar vad jag är bra!

Buss o Kram allihop. Ta vara på dagen och njut av den underbara tid som är nu!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *