Fame costs part 3
Förra Novell Lovell pratade jag om att vägen mot målet inte alltid är spikrak. Tanken att seeda mig till Vasaloppets led lite längre fram än startgrupp 10 var målet. 2 feb gick tävlingen, vad händer. Sjuk. Katastrof. Sedan eftertanke, ny chans 14 dagar senare i Borås. Tokladdad.
Åker till Borås för tävling. Får reda på att vi skall åka en bana på 4,2 km 10 ggr. Kul, tänker jag. Elitåkarna får alltså varva oss dödliga flera ggr. Kul får dem tänker jag.
Det tar ett par varv sedan susar den förste förbi som ett pistolskott. Sedan ett par till. Dessa duktiga skidåkare vet vad de gör. De koncentrerar sig på sitt race, sin åkning. De kör liksom runt oss som ligger i spåren. Inga problem.
Efter elitåkarna kommer nästa grupp och då märker jag en tydlig skillnad. -UR spår, håll till höger, fan, vad håller ni på med???? Kommentarerna från denna åkgrupp haglar och jag tänker. -Lugna er gubbar, ni lägger energin på fel ställe.
I söndags var det den stora dagen. VASALOPPET för andra året i rad. Förra året var det kanonförutsättningar med fint väder och bra glid samt fina spår. I år var det fint väder, sämre glid och ännu sämre spår. Jag visste förutsättningarna innan. När jag stod där i 8e startledet bestämmer jag mig att under hela loppet köra RMI. (Rätt Mental Inställning).
Upp i första backen där 15 000 åkare skall igenom en synålsöppning. Här trampas det på skidor och trugor. Här svärs det och puttas. Jag stod lugnt i mitten och bara njöt. Kommer upp på kullen och fortsätter njuta, solen trippar fram. Då hör jag första kommentaren. Fan, vilka mosiga spår, kan de inte ha preparerat det bättre än så här. Folk runt honom håller med konstigt nog, för det är så himla lätt att hålla med oavsett vad som sägs.
Kör lite längre och börjar prata med en annan gentleman. Han säger. – Fantastiskt vad duktiga alla funktionärer är som stöttar och håller på. Och vilka fina spår de fixat under dessa förutsättningar som rådit. Alla runtomkring håller med även denna gång.
Skillnaden mellan dessa två konversationer var slående. Trots att samtal 2 skedde några trötta mil senare var det en påtaglig skillnad på humöret av oss som åkte runt denne positiva åkare. Båda två påverkade sin omgivning på sitt sätt. Jag såg till att åka ungefär lika snabbt som en av dessa herrar och vi hade en riktigt trevlig resa.
Självklart gör det ont att åka 9 mil. Ryggen värkte, tårna domnade och axlarna, ja vart tog de vägen? Men jag hade bestämt mig för att tänka goda tankar hela resan och det funkade. När backarna kom såg jag det som utmaningar. Nån gång kommer dem och när de kom tänkte jag.- Yes, redan, då har jag kommit långt, då kör vi. När spåren försvann tänkte jag. -Fasiken vad kul att vara här. Dessutom i bra form och framförallt frisk!
Det är inte hur vi HAR det i situationen som avgör. Det är hur vi TAR det!
Vi läcker vad vi tänker. Vill vi umgås med människor som sprider negativism likt att klaga på funktionärer och andra medtävlare. Eller vill vi hellre tillbringa vår dyrbara tid med människor med motsatt inställning.
För min del var det inget att fundera över. Jag såg till att åka i ett gäng där vi hade riktigt trevligt och vi pratade, skojade och pushade varann.
Tiden blev 8h 41 min. 55 min bättre än fg år då förutsättningarna ändå var påtagligt bättre. Jag är mer än stolt och framförallt glad att jag använde RMI och njöt av min färd ”I fäders spår för framtids segrar”. Just Vasaloppets värdeord har aldrig varit slå slående för min egna del och när jag passerade mållinjen var det mer än en tanke och massor av minnen som for genom skallen. Min far åkte aldrig Vasaloppet men jag vet att han älskade tävlingen och imponerades av dessa kämpar. Jag minns också hur vi för ca 35 år sedan stod vi starten den tidiga morgontimmen och såg denna fantastiska syn som vi svenskar verkligen älskar. Och nu vet jag att om man vill köra 9 mil på skidor så är det bra mycket roligare att använda sig av RMI.
Nu väntar nästa delmål för klassikern i juni. Vätternrundan. Skall blir riktigt roligt och utmanande. Dessförinnan skall det levas likt Karin Boyes fina ord.
-Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är resan som är mödan värd!
