Snart så är det fredag, då försöker vi igen…..

Varje fredaglunch tillbringar jag på restaurang Rubinen där vi är ett affärsnätverk som träffas, minglar, byter kontakter, skapar kontakter. Roligt, trevlig och nyttigt. Jag är rätt bra på att vara trevlig, mingla lite och skoja till det lite grann.

Förra fredagen var Kenneth (en ansvarig från affärsteamet BNI) med på mötet och nästan slog oss lite på fingrarna. – Ni har storslaget mål ni skall nå. Ni vill mycket och nu är det också dags att visa det. Närvarandet måste bli bättre och framförallt engagemanget måste uppåt. Detta är ett affärsnätverk, här skall göras affärer……..

Först gick jag hem lite moloken. Här skall ingen komma med pekpinnar till mig. Jag lägger av med detta. Jag har andra saker som är roligare. Andra affärsnätverk där det är mer TREVLIGT. Jag klarar mig bra även utan BNI.

Efter det att reptilhjärnan agerat och tid för reflektion infann sig tänkte jag på mitt egna motto. Leva som man lär. Det är ju för fan detta jag jobbar med. Uttrycket en coach behöver en coach kom på sin plats. Det är så himla lätt att köra på i samma gamla TREVLIGA hjulspår, i min säkra lilla trygghetszon och så undrar jag sedan varför inget händer…….. När vi egentligen vet varför. Vi har svaren inom oss. Vi påverkar själva vår egen framtid.

Vad som också händer när jag lämnar BNI mötet förra fredagen är att Kenneth kommer fram till mig och undrar om det inte är dags för mig att inneha en förtroendepost i teamet. – Du har ju inga problem med att uttrycka dig och du verkar gilla det här med att prata inför folk… Han är duktig på peppning den där Kenneth;))

Som sagt, under veckan växer idèerna allt starkare. Jag börjar coacha mig själv. Okey, vi har en vision om att bli det bästa affärsteamet i sverige vad gäller referenser, affärer och medlemmar. CHECK!

Vad är det då som gör att jag inte bli motiverad? Målet är ju stenklart enligt SMART matrisen

Specifikt

Mätbart

Attraktivt

Realistiskt

Tidsbestämt

Men ändå rör det inte mig så att jag bli taggad! Här måste vi hacka ned målet och göra det PÅVERKANSBART. Vad är det JAG kan göra. Vad är mina styrkor.  Jag har inte ett kontaktnät likt Linda (ISS) Eller ett företag som säljer maskiner eller bilar så att omsättningen  florerar i sikiner. MEN JAG ÄR MAGNUS LOVELL… Jag har mina unika tillgångar, mitt unika engagemang som jag använder mig av i mitt arbete, i mitt liv. Detta kan jag bidra med även i detta affärsnätverk.

Slag i saken gjorde jag under veckan. Skrev upp MINA mål vilka gör MIG motiverad, så att jag tänder den där gnistan som är så viktigt. Det är ju detta som vi lagälskare vet är så härligt. ”Jag läste precis en artikel om Fredrik Ljungberg vilken lägger skorna på hyllan i dagarna, kanske inte alltid känd som den stora lagspelaren. Han sa. – Den bästa tiden var i Arsenal när vi vann obesegrade genom hela ligan. Vi var en grupp, ett lag och kände oss hur starka som helst. Ingen var mer värd än någon annan och alla var motiverade mot samma mål.

Det handlar om motivation.

Fredagen kom och jag tänkte väl att det är som vanligt bara att gå upp och ställa sig. Hålla ett litet föredrag för ett 30 tal personer. En dag på jobbet så här på fredagen. Och när vi håller oss inom trygghetszonen, drar våra väl inövade fraser, gör det vi gjort tidigare är det inga som helst problem. MEN VAD HÄNDER???????

Efter ingressen av talet och när jag just säger orden – Jag har nu äntligen efter 6 månader fått insikt och bestämt mig för att vara med och bidraga till att vi skall nå vårt mål och bli Sveriges största och bästa BNI team. ( Jag är sån som människa att säger jag att jag har bestämt mig och skall nå ett mål så menar jag det också.) Det är när vi säger målet till någon annan eller skriver ned det för hand som vi plockar ner drömmen och gör den verklig. Det innebär också en annan sak. FÖRPLIKTIGANDE! Här sitter just nu 30 st som kommer att följa upp det jag just tänker säga. Och vad händer.

Från att jag känt mig hur säker som helst tar ett litet steg utanför det trygga, börjar jag bli nervös. Jättenervös. – Säger jag det nu är det något jag måste leva efter också…. Precis detta upplever jag mycket i mina coachingar. Jag märker tydligt på den coachade när detta ögonblick inträffar och det är så himla lätt att man i detta ögonblick säger, nej förresten det är inte så farligt och så har vi klarat oss från att åta oss något som drar oss framåt och utvecklar oss men samtidigt kräver lite uppoffring också. Det är då vi skall bestämma oss och köra. AGERA! Det är då det händer…….

Tar mig i vart fall igenom det lilla talet trots nervositeten och tänker – Gott det gick ju fint men också i och med min nervositet, vad fan hände där???????? Dels, gott nu är det uttalat nu jädrar skall jag vara med och skapa affärer i detta team på allvar.

Efter ett tag ställer sig en tjej som heter Maria upp och säger. – Tack Magnus för peppen. Nu skall jag också hem och sätta upp delmål för att vara med och bidra till teamet.  Vilken känsla. Tanken till Astrid Lindgren uttryck då hon sa. – Har jag varit med och bidragit till att ett enda barn har fått lite glädje under sin barndom är jag nöjd!

Kenneth avslutade med att säga att ha var lyriskt över mötet. – Jag har ståpäls och det händer inte ofta. Vad det sedan var som fick honom till att få stålpäls vet jag inte riktigt men jag tror och jag i vart fall var en liten bidragande orsak precis som övriga i teamet som verkligen gick in för det på just sitt unika sätt…..

Och snart så är det fredag då försöker jag bidra med mina unika egenskaper igen…….

 

2 kommentarer

  1. Mårten Block
    ·

    Målet är ingenting resan är allt! ”Citat Robban Broberg” Jag tror att resan gör att vi fixar målet, du bygger målet med hjälp av resan. Får man inte denna kittlande, hemska, nervösa resa blir det inget fantastiskt mål. Bra en liten tanke i denna fantastiska/hemska värld.

    Svara

    1. ·

      Helt rätt Mårten. Vägen är allt… Ibland är det dock bra att veta vart man skall. Det är lättare att komma rätt om vi vet vart vi skall. Att börja med slutet i sikte. Det händer att vi målar upp hinder efter denna härliga väg vi har i livet. När vi istället visualiserar vart vi skall, hur det känns och hur det ser ut märker vi ofta att dessa hinder istället kan bli möjligheter och att vi tar tillvara på varje steg av denna väg som är så härlig. Det är i svängarna vi utvecklas, skrattar, gråter helt enkelt lever. Vi lever i stunden OCH vet också vart vi skall……

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *