Ibland är det läge att ligga lågt!
I tidigare noveller har jag lyft fram kaxigheten att tro på sig själv, det är vad det handlar om. ”Arthur”. Jag har pratat om Erik Hamrèn när vi skulle möte Finland. Jag tyckte att de skulle morska till sig, istället för en match i taget, slå oss på bröstet och säga. – Här är vi, vi har Zlatan och vi tänker vinna EM-Guld.
Fast ibland är det läge att ligga lågt!
För 2 veckor sedan körde vi ett uppladdningslopp i Ulricehamn. Efter 1 mil kändes ryggen som ett knivställ där sylvassa eggar rispade. Då var jag tvungen att dra ner något på tempot, något jag tyvärr meddelade han som låg jämte mig och råkade vara Kiruna Mattis. – Åh hur skall det gå till? Drar du ned på det tempot du har ramlar du omkull, flabbade han mig rätt i trynet!
Imål kom jag i vart fall på 4 h och 13 min. Detta var ett rankinglopp till Vasaloppet. Många motionärer ställer upp här för att ranka upp sig och slippa stå i det 10onde och sista startledet där ca 30% av deltagarna står. Jag, Claes och Janne står numer i startled 11 av 10.
På tal om motionärer. Givetvis hade jag glömt anmäla mig i motionärsklassen så när övriga ställde sig i rätt startgrupp fick jag kliva vidare fram där jag hälsades välkommen som den värsta Northug. På något sätt hade jag blivit placerad i elitgruppen, snacka om pinsamt. Nu vet jag hur min 13 åriga dotter kände sig i lördags då vi bar möbler på Kungsgatan i värsta rusningen. – Pappa fattar du hur pinsamt detta är, hörde jag nog ca 30 ggr. Då skulle hon vart med i detta startledet. En funktionär kom fram till mig och frågade vilken valla jag hade. Den här sa jag och tog fram en burk från mitt midjebälte, det var inte många i detta startled som hade med sig just midjebälte. Funktionären smålog, frågade om jag tävlat utomlands för han hade inte hört talas om mig tidigare i och med att jag stod i detta startled. Han studerade mig noga och slutade med ett illmarigt, stort lycka till!!!!!
Som ett sänke åkte jag genom fältet för att mycket snart befinna mig i rätt härad bland mina motionärer. När sedan även dessa ryckte ifrån mig tänkte jag återigen på melodin när jag åkte rullskidor mellan Ulricehamn och Borås.
And I keep on Walking
Men det fanns glädjeämnen också. Efter målgång kändes det riktigt gott. Det kom nämligen fram en gubbe som jag tror hade drygt 48 Vasalopp på meritlistan och jag frågade hur denna banan var i förhållande till Fädrens spår. Vasaloppet är rena ”kindergarten” svarade han. Då kom Arthur tankarna där igen. Jag tror på mig själv och här skall banne mig Nortugh få känna flåset i nacken, här skall Em guldet bärgas. Sedan finns det en annan röst som talar just nu och den har övertaget för tillfället. -Ibland är det bästa att ligga lite lågt.
Eller som Kiruna Mattis sa häromdagen. På något sätt var hela det här påhittet roligare i Maj förra året.
En liten rolig grej är bilden ni ser ovan. Janne som tränat brottning i hela sitt liv hade det än tuffare än mig. Ca 1 timme efter att jag Claes och Kiruna tagit oss över mållinjen hör vi högtalaren utropa. Nej banne mig det finns en löpare kvar på banan och här kommer han, stort grattis Janne Möller…. Vi hade redan satt oss i bilen för hemfärd, han har väl redan stuckit hem trodde vi. När vi sedan träffade Janne var han något tärd och något förbannad speciellt på den där jävla skon som fastnat i skidan. Tänk, ibland går allt galet….:))
I was aiming for the sky…………………………………