Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag säga glad, snäll och energisk. Mina två döttrar säger ofta att det är så härligt att se dina solar när du skrattar Pappa. Solarna är några fåror som utvecklar sig till solar när skrattet kommer. En annan härlig komplimang fick jag för ett par veckor sedan under avslutningen på en fantastisk utbildning.

– Magnus när du kom in i salen om än lite sent varje morgon kom också glädjen in i rummet. Givetvis var det en kvinna som sade detta. Ni är så mycket bättre än oss Neandertalare på att ge komplimanger som sätter sig.

Annars började mitt liv som nyfödd i Mölndal av alla ställen. Jag bodde en kort period i Pixbo för att sedan flytta till Symfonivägen i Mölnlycke. Bodde där i ett radhusområde tillsammans med mina underbara föräldrar och min kära syster. Granne med mig bodde min ”bästa kompis” Dala. Det enda vi gjorde var sport, sport sport och på helgerna lite sport. Vi båda drömde om att bli fotbollsproffs och vi försökte verkligen. All tid som fanns över gick till någon form av bollaktivitet.

Skolan flöt på och jag var jättnöjd med MEDEL. Fick jag bara ordet OK från en lärare var jag nöjd och gick över till bollsport eller något annat roligare. Förutom en gång faktiskt. Jag hade aldrig uppfattat mig själv som duktig i Matte. En dag sade den strängaste av alla lärare Birgitta Lundin till mig att jag var duktig. Hon visade att hon trodde på mig och jag trodde på henne. Helt plötsligt blev matte roligt och helt plötsligt stod det inte en 2a i mitt betyg utan en 4a. Det var första gången jag kom i kontakt med begränsad övertygelser. (Något man TROR sig inte klara av bara för att man själv, eller någon annan har sagt att så äro fallet.) En rolig detalj i detta är att min äldsta dotter idag har Birgitta som lärare här i Landvetter. När jag hör min dotter beskriva hennes lektioner är det precis som jag kommer ihåg under min uppväxt. Nä, jag måste gå till Önnerödsskolan och berätta för Birgitta hur bra jag tycker hon var/är. Lite rädd är jag dock hon var ju ganska sträng…….

Lumpen gjorde jag som Gruppbefäl. Jag går väl inte till historien som den mest aktive krigaren men roligt var det. I vart fall det jag minns.

Arbetade 1 år som vaktmästare i Scandinavium. Det var en rolig tid. Såg konserter, matcher, basket t o m hästhoppning.

Efter det tillbaka i Mölndal denna gång som brevbärare. På denna tid hoppades jag fortfarande på en proffskarriär som fotbollsspelare. Jag spelade i Jonsered div 1 som bäst. Det var en jätterolig tid men min största merit som fotbollsspelare är nog att jag haft Peter Antoine som tränare. En härlig människa med underbara uttalanden. Han ville använda sig av svenska ordspråk men ordvalen blev inte alltid helt rätt om man säger så. En gång skulle han skälla på oss för vi var loja på träningen så han sade. – Nu är ni ute på jävligt halt vatten gubbar. En annan gång. – Kommer det en fluga in i munnen skall ni fan i mej TRAMPA ihjäl den. Att skratta i det läget var inte alltid populärt för ju argare han blev desto mer stegrades de härliga ordspråken. Oj det finns många fler yxor i kistan……

I vart fall som brevbärare började jag. Jag kommer ihåg en episod i början av 90-talet. Jag bodde hemma och min morfar var hemma hos oss och hjälpte till med snickerier. Tror det var en bastu som byggdes. Min morfar berättade ofta om hur det var när han var ung och jobbade som snickare. Han åkte hemifrån vid halvfemtiden från Floda. Åkte tåg in till Göteborg och var hemma vid 19.30 tiden på kvällen då middagen stod serverad. Denna måndag när jag åkte till jobbet kl 06.00 var morfar redan hemma hos oss. Jag sade hejdå och man såg på min kära morfar att han var stolt att hans barnbarn hade ett RIKTIGT jobb. Det var säkert och tryggt att jobba statligt och när det dessutom var samhällsnyttigt var det en stor fjäder i hatten. Min morfar har alltid varit knallröd när det gäller politik och 1 maj var minsann ingen dag som ägnades åt fotboll.

Med detta i minnet kanske ni kan ana den gnutta av besvikelse när han fick se sin dotterson komma hem igen kl 09.00 på morgonen. – Jaså du arbetar deltid. Jaja kämpa på du pojk så kommer du förtjäna din heltidstjänst så småningom. Då sade jag. – Nej jag jobbar heltid. Jag lade på en rem idag så jag kom hem tidigt. Nu skall jag sova en stund och sedan träna fotboll. Jag minns inte var min morfar sade då. Än mindre vad han tänkte men jag kan ana mig till något…..

Åren gick och plötsligt var den här. Sommaren -94, minns ni? När allt såg som mörkast ut i kvartsfinalen. Rumänien ledde med 1 mål och bara minuter återstod. Då dök han upp med sin röda kalufs och frälste Sverige och möjliggjorde vägen till VM-brons. Roligt också att denna långe man numer också är en kollega till mig i coachbranschen.

Detta var ju stort men det som var riktigt stort detta år var att jag träffade min underbara fru Camilla. På nyårskvällen faktiskt. Ganska snabbt flyttade vi ihop och sommaren -97 gifte vi oss. Det var ett härligt bröllop med våra nära och kära på Hulta golfklubb. Hulta som faktiskt numera är min hemmaklubb i golf. Vilket jag spelar när det hinns med och det ger en fantastisk avkoppling och tillika tävlingsglöd. Lite roligt var det att på köpet i giftemålet fick jag min barndomskamrat till Svåger. Vi har många minnen och upplevelser tillsammans som nu stannar i tystnadens korridorer. Vi vill ju inte gärna såga av de grenar vi själva sitter på …. Nä, jag skojade bara, eller ?

År 98 föddes vår äldsta dotter Kajsa och flytten till Landvetter blev ett faktum. Detta trodde man självklart inte när jag växte upp i grannbyn Mölnlycke. Rivaliteten dessa orter emellan var faktiskt ganska stor. Det märktes väl framförallt när vi hade skolkamper men också i fotbollsmatcherna. Men nu blev man då en Landvetterbonne till slut. Utåt sett är jag fortfarande Mölnlyckebo men i ärlighetens namn är det rätt bra i Landvetter faktiskt, men det kommer jag aldrig att erkänna öppet.

Det tog ända till -04 innan Greta behagade anlända till världen och när sedan Hugo kickade ut moderkakan -08 var vi inte riktigt beredda men oj så fantastiskt.

Under denna tid jobbade jag hela tiden på Posten. Som sagt började jag som brevbärare. Sedan blev jag lagledare. Ett jobb blev ledigt som chef för det ställe jag jobbade på och då ville de som bestämde att jag skulle ta det jobbet. Jag är som jag är och självklart hoppade jag på detta. Till att börja med gick det utmärkt. Fina resultat, glada medarbetare, nöjda chefer. Medarbetarna tyckte det var jättebra att jag kom dit som chef. Äntligen en som förstod hur vi har det, dessutom en av de våra. KANON! Till att börja med. ”Workingclasshero is something to bee”

Sedan kom kraven. Effektivisering, rehabilitering, resultatkrav. En av deras egna skulle nu vara kravställaren. Jag hamnade någonstans mittemellan. Jag ville ju lyckas med mitt chefsskap och de förväntningar som fanns både uppifrån och nerifrån. Samidigt ville jag också vara med i samma tjöt vid lunchbordet som tidigare. Man slets mellan hopp och förtvivlan. Därför kom det som en skänk från ovan när jag fick jobbet som postcenterchef för Härryda Kommun.

Postkontoren lades ner och samarbete med livsmedelsaffärer upprättades. Posten förändrades och hela svenska folket var i uppror. Posten läggs ned var uppslagen på kvällstidningarna. Oj vilken hektisk tid men oj så rolig och givande det var. Mycket externa kontakter. Pensionärsföreningar, företagsföreningar allt möjligt roligt.

Ny omorganistion och nytt jobb. Denna gång som ditriktschef för Gbg Norr. ca 300 anställda och för första gången chef över chefer. Enormt roligt. Vi fick en härlig atmosfär i vår ledningsgrupp och jag insåg för första gången kraften som finns när alla i ett team verkligen enas om ett och samma mål. Det driv och engagemang detta drar med sig kan verkligen förflytta berg. Vi började i vart fall med att ”rucka” på detta berg. Det skall jag säga är inget lätt jobb när det handlar om attityder, historik och begränsade övertygelser. Men vi gav oss fanken på att fixa detta och jag är 100% säker att vi skulle kommit hela vägen fram om vi fått fortsätta men tyvärr kom en av alla omorganisationer ivägen. Dock ökade vi personaltrivseln med 12 steg under 2 mätningar. Bara det en fantastisk prestation när det handlar om så många medarbetare.

Nåväl, nu stundade jobbet som biträdande terminalchef i Göteborg. Denna stora koloss i centrala gbg. Glad i hågen och med stora förväntningar att utöva mitt ledarskap och även här försöka att påverka invanda mönster, få med chefer / ledare att tänka nytt. Få alla 500 medarbetare att tänka i positiva banor. Ett förändringsarbete utan motstycke. Vilken underbar utmaning. Ganska snart uppenbarades det för mig att jag inte var terminalchef utan biträdande terminalchef och det är en stor skillnad. Det var inte bara medarbetarnas tankar och handlingar jag skulle närma mig utan även cheferna och cheferna över mig. Jag kände ganska snabbt att detta var mig övermäktigt.

Istället tog jag pappaledigt 5 månader. Vilken underbar tid. Det var många pappor hemma i området. Vi hittade på saker hela tiden. Gick ut i skogen på långa utflykter. Barnen hittade skatter och trivdes alldeles förträffligt. Vi åkte till Sälen med barnen och mammorna på gatan hade party i dagarna 4. Numer skickar de iväg oss varje år………

Men det roliga tar slut fort ibland och så även nu. I början av 2010 tillbaka till jobbet som bitr terminalchef. Nu var en ny organisation också satt och min roll fanns på pappret men inte i verkligheten. Jag fick för första gången känna på hur det känns att inte vara behövd. Jag ville så mycket, jag ville vara med och påverka, försöka göra tillvaron både effektiv och bättre för de som arbetade men kände att jag inte fick utlopp för min fulla potential. Det var så frustrerande att jag inte alls mådde bra denna period. Jag gick och väntade på något jag inte visst vad det var. Jag var helt enkelt rådvill. Innerst inne visste jag att jag ville göra något annat är att vara chef i Posten. Men jag tjänade bra, trevliga arbetskamrater, visste vad jag hade och framförallt slapp jag sopa undan golvet från mina fötter och hoppa ut i ovisshetens outforskade värld. Jag var helt enkelt fången i min trygghetszon. Jag log inte på samma sätt. Frågade folk mig hur det var svarade jag. Ja, du vet ekorrhjulet. Lämna på dagis, hämta, laga mat, till träning. dessutom jobbar min fru till 18 varje dag, fan vad det är synd om mig. När jag tänker tillbaka på denna tid så hörde jag ALDRIG mina döttrar säga till mig att jag har härliga solar vid mina ögon.

Så kom då dagen. Jag fick inte jobbet som terminalchef, tack för det. Jag skulle inte ha det. Jag ville egentligen inte ha det. Blev lite sur först men väldigt fort såg jag istället möjligheter. Vad f-n skall jag göra nu? Hela världen framför mina fötter! Nu jäklar skall mina drömmar levas ut.

Direkt bestämde jag mig för att lämna Posten. Inte av beklagan eller att jag kände mig sviken. Posten är ett fantastiskt företag att jobba i. För de som vill finns stora möjligheter att förkovra sig. Utvecklingsmöjligheterna är enorma. Den utbildning i ledarskap och alla utvecklingsprogram som jag fått deltaga i är jag oerhört tacksam för. Personalförmånerna är mycket förmånliga. T ex fri läkarvård och receptbelagda medicinkostnader. Träningsbidrag. 90 % av lönen vid föräldraledighet. X – antal fria flyttdagar. Anhörighetsdagar vid bortgång el sjuka nära anhöriga. Det var inte det! Jag ville helt enkelt göra något annat just nu. Jag hade jobbat 21 år i verket. Är jag kvar även nu kanske jag är kvar 24 år till och då är det pensionsdags. Tänk om det skulle stå på min gravsten.

”Magnus var en trevlig kille. Han gav sitt liv åt verket där han arbetade i 45 år. Han såg sig aldrig om.” Hua…. Nä det ville jag inte.

Istället hoppade jag av och gav mig in i ovissheten underbart kittlande verklighet. Jag sökte en del jobb men var mest orolig för att få dem. Men en dag gick jag till en coach som heter Gregor Schill. Han körde en liten coachsession på mig och ganska snabbt kom jag fram till att det är ju detta jag vill syssla med. Arbeta med människor. Hjälpa andra att höja sin prestation. Få andra att växa i sig själva och att var med när de förverkligar sina drömmar. Vilket drömjobb, WOW.

Plötsligt började jag läsa böcker som aldrig förr. Jag har varit väldigt dålig på att ta mig tid att läsa men nu lossnade allt. Jag ville veta rubbet om coaching och mental träning. All kunskap jag kom över slukade jag. När jag sedan gick min utbildning i Gbg i SLH (Skandinaviska ledarhögskolan) var det ingen tvekan. Det är detta jag brinner för och detta är min framtid. Att det sedan var en underbart rolig grupp bidrar säkert också till att allt blev så perfekt. Ett stort tack också till kursledarna Lars-Eric och Elene Uneståhl samt Gregor Schill. När energin spirade passade jag också på att utbilda mig förutom då till coach även till stresscoach med inriktning på mental träning.

Häromdagen fick jag bekräftelse på att jag är på rätt väg när min dotter Greta 6 år satte sig i mitt knä, tittade på mig med sina bruna ögon som bara just Greta kan göra och sa för första gången på länge. – Pappa nu ser jag dina solar runt ögonen igen……...

Detta var väldigt mycket om mig. Nu väntar jag mig att få veta mer om dig. Ta chansen att utmana dig själv och nå dina drömmars mål!