Nu har ni allt undrat hur det gått för mig med min seglats till Skagen.  Jag skrev om min utmaning i förra månadsbrevet  och att jag jobbat med mental träning. Allt för att övervinna min sjösjuka samt sjösjukeskräck? Det var faktiskt denna helg som jag skulle få mitt lystmäte och trotsa min inneboende begränsade övertygelse och ge mig ut på i stort sett oupptäckta Kattegatt.

Det gick fantastiskt bra. För 1 vecka sedan ringde skepparn och sade att motorn tyvärr är sönder, det gick helt enkelt inte att köra segelbåten. Det första som vaknade i mig var reptilhjärnan som snabbt som attan tänkte. Kan vi inte segla segelbåten när motorn är sönder? Nästan lika snabbt reagerade förnuftet och möjligheternas tanke. -Håll käft Magnus ställ inte den frågan! Och så blev det.

När jag nu sitter och tittar ut genom fönstret och ser hur vinden pinar trätopparna, regnet pepprar de halvstora ”sjöarna” på gatan tänker jag att jag är en lycklig man. Det trevliga sällskapet är kvar och vi umgås istället på fast mark och framförallt på ett säkert ställe dit Stenbäcksetern hittar. Matchernas match mellan Man U och Barca i goda vänners lag efter bastu med dopp i saltvatten känns inte så tokigt, återigen kommer tanken. Jag är en lycklig man.

Fast jag måste också tillägga att en liten liten gnutta besvikelse finns där. Jag hade faktiskt tänk att trotsa min rädsla, ge mig ut på okänt vatten (höhö).  Jag är helt säker på att jag hade klarat det. Som jag sade tidigare ang vädret hade utmaningen varit total. Men det kommer fler tillfällen framöver och jag kommer att ta chansen när den väl inträffar!

Just detta när det väl inträffar är intressant. När vi väl bestämmer oss för saker. När vi väl sätter upp våra mål och utmaningar händer saker på vägen dit utan att vi tänker på det. Det blir liksom en kompassriktning som vi stakar ut och saker och ting faller på plats, liksom bara av sig självt!

I de allra flesta fall under mina coachsessioner inträffar detta fenomen och jag får höra från klienten. – Utmaningen blev inte så tuff som jag trodde för att det dök upp ett perfekt tillfälle för mig att säga detta, eller vad som utmaningen nu var! -Jag hade lite tur.

Dessa tillfällen finns hela tiden. När vi är fokuserade, tänker säkert, vet vad vi vill och lever i nuet dyker dessa ”turliga” ögonblick upp och allt blir så enkelt. Det är alltså vi själva som ansvarar för att göra den enkla enklare och det är alltså vi själva som ansvarar för vårt eget liv och leverne. Det är också vi själva som också ansvarar för vår ”tur”.

Ja, just det ja! Jag är nu certifierad coach inom organisationen ICC (International coaching community!) För j-a roligt faktiskt. Nu är det full tuta som gäller och full satsning för att coacha så många som möjligt i vårt samhälle. Det skall bli otroligt intressant att träffa nya människor och sätta in sig i deras liv och leverne och få fram den inneboende potential som finns i oss alla, vilken bara väntar på att få komma fram. Återigen dyker känslan upp ”Jag är en lycklig man!”

Jag vill inte riktigt släppa detta med målsättning ännu. Jag bara måste berätta lite om min kära fru som ibland har en förmåga att tro att hon inte är målfokuserad och det är inte bara Camilla utan väldigt många av oss som tror att vi inte klarar av saker för att någon någongång yppat en enda mening av karaktären. –Det där går aldrig, och vips så har vi programmerat detta i hjärnan och en begränsad övertygelse är född.

I vart fall Camilla. Hon och hennes familj sålde ”macken” i Hällingsjö för ett par år sedan för att göra något nytt. Jag minns att Camilla var lite fundersam vad hon ville göra men ganska snabbt visste hon att hon ville bli florist. Mål 1 var därmed utstakad. Efter utbildning och praktik kommer jag återigen ihåg hur marken skakade. Jag minns att hon sa. – Det är ju jättesvårt att få jobb som florist, fast anställning är nästan omöjligt. När frågan då kom var hon helst skulle vilja jobba om hon fick drömma sig bort en stund, kom svaret direkt och klockrent. –Mölnlycke Blommar för det är så himla fin där och de som jobbar där verkar så trevliga. Dessutom skulle jag vilja jobba lite på Inspirera i Särö, dels för att Tula är så himla härlig och det händer massor av roliga annorlunda saker som t ex stora bröllop och andra högtidsevenemang, men som sagt det är bara en dröm.

Nu nästan 3 år senare jobbar Camilla 4 dagar i veckan på Mölnlycke Blommar och 1 dag i veckan på Inspirera i särö. Det liksom bara händer!

Därtill måste jag berätta om hennes prestation hon gjorde förra helgen. I många år har jag tjatat om att hon borde springa Göteborgsvarvet. – Sluta tjata, det är inget för mig, jag hinner inte träna, jag är inte byggt för löpning, dessutom har jag aldrig sprungit längre än 5 km någongång ever……

Jag slutade tjata. Helena och Emma bjöd in Camilla på sina springturer. ( Det gäller att finna sin coach). I mars sprang Camilla för första gången över 5 km i ett sträck. I lördags korsade hon mållinjen på Göteborgsvarvet, tiden var 2 h och 7 min. Imponerande! Det liksom bara händer

Och som Camilla själv sagt. -Jag är inte målinriktad!

Vad jag vill säga är att vi kan uppnå det vi verkligen vill. Bara motivationen finns där och att vi får göra det på våra egna villkor och inte på någon annans! Använda vår egen inneboende potential det är då vi gör oss själva lyckliga och därmed andra.

Med denna lilla historia om bl a min kära fru kan jag konstatera att ”jag är en lycklig man”

Ända till min fru kommer hem från sitt drömyrke och läser om sig själv på webben. Men om det är jag just nu en väldigt lyckligt ovetande man!

Sköt om er och njut av den blomstertid som nu kommer!